Akt 1

Máttaráhkka, den stora modergudinnan, berättar hur världen blev till och människorna skapades. Till sin hjälp har hon sina tre döttrar: Saráhkka, Juoksáhkka och Uksáhkka.

Jubmel, den högste guden, skapar tillsammans med Biejjie, solens gud, den goda världen av en liten renko. Av renen uppstår jorden, forsarna, skogarna. Himlavalvet skapas av renkons huvud. Men den lilla renkons hjärta gömmer Jubmel djupt i jorden och om man sitter stilla och tyst i naturen kan man svagt höra hjärtat slå.

Därpå ges de första människorna liv, bröderna Attjis och Njavvis får bo i en värld dignande av gåvor. Där kan fisken, renköttet, all maten, bara plockas utan möda. Mano, månens gud, häller avundsjukans gift i Attjis öron, som då vandrar bort från sin bror. Njavvis saknar brodern och klagar över sin ensamhet. Till tröst får Njavvis en hustru, solens egen dotter Biejjien Niejte. Mano gör då likadant och skänker den avundsjuke Attjis också en maka, sin dotter Attjis-ietnie. Trots detta stegras Attjis avundsjuka hela tiden och till slut dödar han sin egen broder Njavvis.

Rasande hotar Jubmel att låta världen gå under, men då Biejjie vädjar för människornas skull, veknar Jubmel och låter världen bestå. Samtidigt inser Jubmel sitt misstag med den första världen. Från och med nu är det slut med överflödet. Människorna ska hädanefter tvingas arbeta och sträva för sin föda! Biejjien Niejte, solens dotter, får också uppdraget att vaka över människorna och vara deras beskyddare. När så krävs kan hon gå ner från sitt heliga fjäll Bassevaerie och leva bland människorna som en vanlig kvinna. Efter en tid kommer en man som både är människa och björn. En dag finner han en kvinna i skogen, som visar sig vara Biejjien Niejte. De lever tillsammans och får en son, som ges namnet Same. Solens dotter lär Björnmannen och sonen många färdigheter. När måndottern, Attjis-Ene, upptäcker detta vredgas hon och skapar av lera en ung man som är Sames avbild, omöjlig att skilja från den rätte pojken. Hon vill att han ska ta Sames plats. Då låter Jubmel ett våldsamt regn utbryta. När den falske Same börjar upplösas av regnet flyr han bort, och föräldrarna kan återförenas med sin rätte son.

Efter en tid blir Björnmannen dödad av några fångstmän, när han vandrar omkring som björn i skogen. Med hjälp av gudarna lyckas Same rädda Björnmannen och ge honom livet åter. Innan Solens dotter lämnar människorna för denna gång, lär hon sin son den finaste av konster: att tämja och mjölka renen. Till hjälp för att nu hålla de tama renarna samman skänker hon också Hunden till människorna.

Den förste noaidien, nåjden, den samiska schamanen Nahkker-Guernie föds ur eld och is. Han äger mäktiga kunskaper som han vill lära Samehs folk. På sin resa till dem måste han gång på gång strida mot Attjis-ietnie. Men trots alla hennes attacker lyckas Nahkker-Guernie vinna varje kamp. Till sist kallas den onde nåjden Rota upp från underjorden för att förgöra Nahkker-Guernie. Efter en strid på liv och död, då Attjis-Ene hjälper Rota, medan Biejjien Niejte stödjer Nahkker-Guernie, besegras den onde nåjden och Nahkker-Guernie kan äntligen komma fram till Samehs folk. Där stannar han länge och lär människorna många nya kväden och konster.

När han blir gammal och förstår att han måste hitta en efterträdare utser han, med hjälp av sitt följe av djur från Sáivu-världen, den unge Galla. Efter tre månvarv kan Galla överta Nahkker-Guernie uppgifter och den gamle Nahkker-Guernie blir fri att bege sej bort mot andra världar. Men det har siats att Nahkker-Guernie en gång kommer åter till Samehs släkte och hjälper dem att finna den fördolda Beijveskatten djupt i jorden. Då ska den goda tiden komma åter till solens släkte.

Akt 2

Tiden går! Nu är Torajas och Karkias, samefolkets mäktiga nåjder. De lever i fred med varandra tills Attjis-ietnie, åter utsår sin split. Hon frågar vem av dem som är den främste nåjden. En tanke som gnager sig starkare och starkare i Torajas huvud. En dag när Karkias är ute med sin flotte på sjön, förvandlar sig Torajas till en väldig gädda som slukar Karkias. Då Karkias inte vet vem som sänt den magiska konsten på honom är han oförmögen att försvara sig. Han blir kvar i gäddans mage under lång tid. Folket saknar Karkias och började minnas honom som den mäktigaste nåjden. Vad Torajas än gör för att få dem att ändra uppfattning, växer folkets övertygelse att Karkias var den främste. Torajas fiskar då upp gäddan för att visa folket att det var hans nåjdekonster som låg bakom Karkias försvinnande. Men detta får bara folket att respektera Karkias ännu mer. Attjis-ietnie manar därför fram den farliga gan-flugan som sänds iväg för att döda Karkias. Men nu vet Karkias att det är Torajas som ligger bakom all ond magi, så han kan skicka tillbaka gan-flugan till avsändaren. Utom sig av vrede dödar Torajas sin motståndare och utdelar en fruktansvärd förbannelse över hela samefolket.

En sådant brott har aldrig tidigare begåtts och det leder till en tid av nöd och hunger. Nu beslutar sig Solsonen Kärgo att försöka finna Biejjies sol-skatt. Kanske är det Staloe-folket, jättarna, långt uppe i skyn, som har den? I alla fall blänker det och skiner där uppe bland stjärnorna! Till sin hjälp äger han ett skepp, som både kan gå på vatten och flyga upp i himlarymden. När han landar, högre än både månens och solens runda skiva, möter han Tjelmie, en underskön jätteflicka. Han förälskar sej och kärleken besvaras. Staloe, Tjelmies far, accepterar naturligtvis inte detta och kämpar mot Kärgo, men besegras. Då godkänner jätten äktenskapet och skänker de unga tu en rik hemgift. Tjelmies bröder försöker stoppa Kärgo, men de lyckas, trots sina jättekrafter, inte heller hindra de älskande att oskadda komma tillbaka till Kärgos eget land.

En ung flickan, Varie, möter en annan Staloe som tvingar henne att bli hans piga. Jätten lovar att ge henne fri och skänka henne så mycket hon orkar bära om hon tjänar hos honom under ett år. Snart förstår Varie att jätten försöker lura henne. Men hon lyckas överlista och skrämma jätten så våldsamt att han bara önskar bli kvitt henne. Varie kan återvända hem med så mycket guld och silver som jätten själv, på sin egen rygg, kan bära åt henne!

I nästa berättelse kräver Pischan-Paschans son av sin mor att hon äntligen ska berätta vem som är hans far. Hon har alltid försökt dölja att det var hennes egen far, jätten Staloe, som dödade Pischan-Paschan. När sonen får veta sanningen beger han sig genast iväg för att hämnas sin fader och ta tillbaka alla rikedomar som Staloe stulit. Pischan-Paschans son lyckas besegra sin fars mördare och återvänder hem med enorma skatter.

Máttarákkha, den stora modergudinnan, påminner om att människan inte kan äta silver och guld. Den sol-skatt som Biejjie en gång lovade människorna är inte världsliga skatter. Ty sol-skatten är när människorna slutar hata varandra och börjar älska varandra istället. Då kan den goda tiden komma åter.

Slutligen får vi möta två unga systrar, de kvinnliga nåjderna Tjårges och Jalok, som får frågan vem av dem båda, som är den största nåjden. De svarar att de äger den största kraften tillsammans. Biejjien Niejte, Solens dotter, fröjdas över detta svar. För syskon får ej hata syskon!